I min blogg ”Hur
mycket träning behöver kirurger” (8 januari) gav jag en sammanfattning av
Måns Roséns utredning ”Träning ger
färdighet” (SOU 2015:98).
Häromdagen hade jag förmånen att lyssna på Måns när han besökte Norrbotten och
personligen presenterade sina överväganden och förslag.
Det var
en bra och koncentrerad redovisning som på ett förtjänstfullt och trovärdigt
sätt lyfte fram argumenten för en ökad koncentration av den mer (eller mindre) specialiserade
vården. Förutom kvalitativa motiv vill jag för min del även uppmärksamma ett
par andra faktorer som betonas i en annan statlig utredning, nämligen Göran
Stiernstedts blytunga (i ordet rätta bemärkelse - 792 sidor med en vikt på nästan
1,3 kilo) ”Effektiv vård” (SOU
2016:2). Citaten nedan är hämtade från detta alster, som jag ju för övrigt
refererat och kommenterat i flera tidigare bloggar.
- ”Sett över tid finns tydliga tendenser att vi gör mindre per anställd. Vi har få läkarbesök per capita i jämförelse med andra länder och svenska sjukhus har låg produktivitet vid jämförelse med våra grannländers sjukhus”
- ”Också i specialiteter där produktivitet normalt sett är en viktig faktor – kirurgi och ortopedi – minskar produktiviteten. Antalet operationstillfällen per årsarbetande läkare har under 2008-2014 minskat med 35 procent, detta från en nivå där Sverige internationellt sett har färre operationstillfällen per läkare än andra länder”
- ”Antalet anställda, inte minst läkare, har ökat snabbt vid våra sjukhus samtidigt som produktionen i princip inte ökat”
Till detta kan läggas att Sverige i förhållande
till andra jämförbara länder satsar betydligt mer resurser på sina
universitetssjukhus. Slutsatsen blir därför att ett förverkligande av den
koncentration av verksamheter som Rosén förordar rimligtvis måste förenas med
tydliga krav på en ökad effektivitet och produktivitet som skapar
förutsättningar för en omfördelning av resurser inom vårdsystemet.
Det är knappast någon överdrift att hävda att
medel som skulle kunna användas för att stärka primärvården istället bidrar
till att finansiera en ineffektiv sjukhusvård. Hittills har det möjligen
funnits en sjukvårdspolitisk vilja att åstadkomma en förändring i detta
avseende, något som dock inte motsvarats av dito förmåga. Det ska bli högst
intressant om herrar Rosén och Stiernstedt förmår rucka på detta förhållande.
För egen del vill jag nog se det innan jag tror det.