torsdag 30 juni 2016

Skärpta villkor för privata sjukvårdsförsäkringar


SVT Nyheter berättar att kostnadsutvecklingen inom de privata sjukvårdsförsäkringarna tvingat försäkringsbolagen att vida motåtgärder. Tre av de största bolagen på marknaden kräver numera att operationer godkänns i förväg av oberoende specialistläkare. Av inslaget framgår att Länsförsäkringar ”under två år i rad sett att operationskostnaderna för kunder med privata sjukvårdsförsäkringar ökade kraftigt, med 20 procent mellan år 2013 och 2014.”

En extern sakkunniggranskning av 200 slumpvis utvalda journaler av patienter som varit föremål för ortopediska ingrepp (höft, knä och axel) visade att ”över hälften av operationerna ansågs inte ha varit medicinskt motiverade”.

Inte oväntat har det nya förfarandet medfört att antalet operationer minskat kraftigt.

Att försäkringsbolagen tvingats till åtgärder kommer förvisso inte som någon överraskning. I den granskning av de privata sjukvårdsförsäkringarna jag gjorde på uppdrag av SKL år 2012 framkom att bolagen försökte komma till rätta med ett betydande skadeutfall och alltför stora kostnader i förhållande till premierna. Den skärpning av villkoren som då skedde tog sikte på att påverka kunderna/patienterna för att bromsa deras efterfrågan på vård. Att man nu siktar in sig på vårdgivarna visar tydligt att den tidigare uppstramningen inte gav tillräckligt resultat.

Samtidigt är detta en tydlig signal till försäkringstagarna att tillgång till en egen sjukvårdsförsäkring inte är en självklar garanti för att man erbjuds vård och behandling på andra och generösare indikationer än som gäller inom den offentligt finansierade vården. Om detta kommer att bidra till att bromsa tillväxttakten i antalet tecknade försäkringar återstår att se.

måndag 20 juni 2016

Sjukvårdens digitalisering - visionär glädjekalkyl från McKinsey


Det internationella konsultföretaget McKinsey har på eget initiativ tagit fram rapporten ”Värdet av digital teknik i den svenska vården”. Syftet är att ”visa på det värde som ett systematiskt användande av digital teknik i den svenska hälso- och sjukvården kan skapa.” Att det rör sig om fantastiska möjligheter är det ingen tvekan om; ”sjukdomsfall förebyggs, den medicinska kvaliteten höjs, tillgängligheten till vården ökar samtidigt som arbetsmiljön för vård- och omsorgspersonal förbättras.”

Inte nog med detta; stora besparingar kommer att uppnås. Från och med 2025 skulle det vara möjligt att frigöra 180 miljarder kronor, varav 113 miljarder inom sjukhusvården, 45 miljarder inom primärvården och 25 från omsorgen för äldre och funktionshindrade. Den potentiella besparingen är störst inom primärvården (40 procent av kostnadsbasen), någon mindre inom sjukhusvården (33 procent) och uppgår till 14 procent inom omsorgsverksamheten.

Rapporten innehåller en läsvärd beskrivning av olika tänkbara digitala tillämpningar. Som alltid med framtidsprognoser – och särskilt sådana som framförs med stå stor självsäkerhet som denna – finns det anledning att efterlysa en viss portion av ödmjukhet. Verkligheten har en tendens att överraska och utvecklas på ett annat sätt än aldrig så avancerade profetior.

Det som däremot lyser med sin totala frånvaro är en seriös kalkyl av vilka investeringar som skulle krävas för att åstadkomma en utveckling av det här slaget och hur dessa ska finansieras. Lägg därtill att rapporten i det närmast helt saknar en redovisning av tänkbara nackdelar och de omställningskostnader som radikala och snabba förändringar alltid ger upphov till.

Ett exempel på hur lättvändigt sådana faktorer avfärdas kan illustreras med följande citat från resonemanget om AI (Artificiell Intelligens). ”Utvecklingen kan accelerera men den allmänna uppfattningen är att det dröjer några år innan AI-verktyg tas i bruk på bred front i vården, eftersom det är en förändring som kräver nya arbetssätt och även ett kulturskifte hos vårdpersonalen.”

Förvisso är det inte första gången vi får höra att nya tekniska och medicinska landvinningar dels kommer att förändra vården (vilket de förvisso har gjort historiskt och kommer att göra också i framtiden), dels medföra stora ekonomiska vinster. Vad gäller sistnämnda är min tumregel att utvecklingen i allmänhet medför högre kvalitet – till en högre kostnad.

Bortsett från dessa futila invändningar är det en underhållande och visionär rapport på behändiga 25 sidor, om än utan ekonomisk verklighetsförankring.

onsdag 15 juni 2016

Brist på personal och beroendet av bemanningsföretag - "same old story"


Lagom inför semestrarna droppar nyheterna om problemen med personalförsörjningen tätt – och då handlar det inte bara om stundande sommarsjukvården. Här några axplock ur den minst sagt rikhaltiga skörden.

I förra veckan presenterade Arbetsförmedlingen rapporten ”Arbetsmarknadsutsikterna våren 2016” med bedömningen att bristen på arbetskraft fortsätter att öka. ”Bland de offentliga arbetsgivarna finns redan idag verksamheter som har svårt att expandera till följd av bristen på arbetskraft […] Bristen på utbildad arbetskraft är störst inom landstingen där den legat på en konstant hög nivå under flera års tid.”

SVT refererar prognoser från SCB som förutspår ett växande brist på specialistsjuksköterskor. ”Bristen på specialistsjuksköterskor skapar stora problem för den svenska vården, med stängda vårdplatser, överbeläggningar och larm om äventyrad patientsäkerhet som följd.” Dessutom påpekar SCB att nästan hälften av dagens sköterskor kommer att pensioneras inom en tioårsperiod.

Samtidigt meddelar SKL att man nu intensifierar arbetet med att ”utreda, analysera och föreslå åtgärder inom en rad områden för att minska beroendet av inhyrd personal.” Den totala kostnaden för bemanningspersonal inom landsting och regioner uppgår nu till cirka 4 miljarder och har ökat med 1,3 miljard från 2012 till 2015.

För egen del hade jag förmånen att lyssna på när tunga företrädare för SKL i september 2013 – i anslutning till den nationella primärvårdskonferensen – presenterade ett utspel där man utlovade snabba och effektiva insatser för att komma till rätta med just denna företeelse. Av dessa stolta ambitioner finns inga spår kvar vad jag kanse, så det är väl bara att önska organisationen lycka till inför denna nygamla satsning. Skam den som ger sig!

Kanske är det en viss om än klen tröst att det står lika illa till på andra håll i dessa avseenden. Således återfinns åtgärder för att komma till rätta med det växande beroendet av bemanningsföretag högt på agendan i Storbrittannien. The Guariden rapporterar att bristen på narkosläkare inom NHS blir allt större. Tre av fyra sjukhus är idag beroende av inhyrda läkare för att klara den anestesiologiska verksamheten och just nu finns det inget som tyder på någon markant förbättring – snarare tvärtom.

Huruvida sjukvården i England skulle drabbas om det blir Brexit är annars den hetaste sjukvårdfrågan just nu. Fast det är, som det brukar heta, en helt annan fråga som jag nog gör bäst i att lämna därhän.

tisdag 7 juni 2016

Hyrläkare - bemanningsbranschens "vilda västern"


P4 Kronoberg rapporterar att Region Kronoberg tar in hyrläkare från bemanningsföretag utan ramavtal. Orsaken är att de företag man har avtal med inte klarar av att leverera läkare i tillräcklig omfattning. Företag utan avtal svarar för en femtedel av kostnaden för hyrläkare, vilket gör att regionen med bred marginal passerat gränsvärdet för tillåten direktupphandling.

Upphandlingschef Gert-Olof Karlsson försvarar agerandet med hänvisning till ”synnerlig brådska", något som Konkurrensverkets jurist Elin Rosén enligt inslaget ställer sig tveksam till. ”Problemet är att synnerlig brådska inte kan användas om det beror på dålig planering” säger hon. Konkurrensverket ska nu ta ställning om man ska inleda en granskning av regionens agerande.

Att hyrläkare direktupphandlas på det här sättet är dock ingen nyhet och inget unikt för Region Kronoberg. Så här skriver således Konkurrensverket i rapporten ”Hyrläkare i primärvården” (2015). ”En iakttagelse är att ramavtalsleverantörer inte alltid kan erbjuda hyrläkare när det uppstår behov, och att landstingen därför blir tvungna att göra direktupphandlingar för att täcka behoven.”

Marknaden för hyrläkare kan med visst fog beskrivas som bemanningsbranschens ”vilda västern”.  Av rapporten framgår att leverantörerna inte förfogar över egen personal utan förmedlar hyrläkare som är egenföretagare och alltså underleverantörer till bemanningsföretagen. ”Det är inte ovanligt att samma hyrläkare erbjuds av flera olika bemanningsföretag vid samma avrop.” Till detta kan läggas att det inte heller är ovanligt att samme hyrläkare själv tar direktkontakt med verksamhetschefen för att erbjuda sina egna tjänster utan att gå via bemanningsföretaget.

En annan intressant faktor är förhållandet att flertalet avtal innehåller en vitesklausul som ger landstinget rätt att ekonomiskt straffa leverantörer som inte kan tillhandahålla utlovade resurser. Det är dock ovanligt att köparna utnyttjar vitesmöjligheten för bristande leveransförmåga. Verket påpekar att inte bara olämpligt utan också olagligt enligt LOU att ställa krav på viten som sedan inte döms ut.

Någon snabbavveckling av systemet med hyrläkare tror jag inte på, eftersom konsekvenserna skulle bli alltför besvärande för landsting och regioner. Erfarenheterna från primärvården i Jämtland talar sitt tydliga språk i det avseendet. Förhoppningsvis har dock Konkurrensverkets rapport stimulerat köparna att se över såväl rutiner som avtalens utformning. Mitt intryck är i vart fall att det på många håll sker en centralisering av hanteringen för att säkerställa en bättre kontroll över den vildvuxna floran av direktupphandlingar. I praktiken innebär det att det blivit mindre vanligt att verksamhetscheferna själva beställer ”över disk”.

Vidare måste huvudmännen antingen börja utnyttja vitesmöjligheten eller ta bort den klausulen. Sistnämnda det mest troliga eftersom inget företag vågar garantera leverans och man därför skulle behöva ta ekonomisk höjd för att våga gå med på vitesklausuler. Följden skulle bli högre priser vilket skulle öka underleverantörernas lönsamhet och därmed inte ha någon begränsande effekt – snarare tvärtom! 

onsdag 1 juni 2016

Kommunbarometern - tilltagande personalbrist inom kommuner och landsting


Två gånger per år presenterar Konjunkturinstitutet (KI) den så kallade Kommunbarometern, som ger en bild av hur kommuner och landsting ser på sin ekonomiska situation och sysselsättning. Vårens upplaga ger en intressant bild av vilka svårigheter huvudmännen själva ser framför sig.

Landsting/regioner anser undantagslöst (100 %) att det för närvarande råder brist på personal. På frågan hur situationen ser ut om sex månader svarar 21 % att bristen kommer att öka medan 73 % tror att den kommer att vara oförändrad.

Vidare är bedömningen till 90 % att lönekostnaderna väntas öka nästa år jämfört med i år. Eftersom 66 % samtidigt tror att antalet årsarbetare  kommer att vara oförändrat eller minska (5 %) kan nog mellan raderna dra slutsatsen att kostnaderna per arbetad timme skjuter i höjden som en naturlig följd av nya avtal men också den löneglidning som alltid riskerar ta fart i en påtaglig bristsituation.

Även i övrigt förväntas kostnadsökningar med ett undantag där flertalet räknar med oförändrade läkemedelskostnader.

Kommunernas svar tecknar en delvis annan bild. Således räknar nästan 60 % med att antalet anställda väntas öka nästa år. Dessutom är det något färre (83 %) som uppger att det finns brist på personal.

Sätter man in siffrorna i ett historiskt perspektiv, det vill säga i förhållande till tidigare års barometrar ser man ett gemensamt mönster för såväl landsting som kommuner;
  • Personalbristen blir allt tydligare samtidigt som förekomsten av övertalighet minskar dramatiskt
Att svårigheter med kompetensförsörjning är ett växande problem visste vi sedan långt tidigare. Däremot visar materialet att det inte finns någon enkel lösning på situationen. Samtidigt är det få huvudmän som är beredda att ta tjuren vid hornen och seriöst arbeta med plan B - det vill säga hur planera och organisera verksamheten utifrån det alternativa antagandet att antalet anställda kommer att minska snarare än öka.