I den allmänna debatten har kravet på likvärdig
och jämlik vård över hela landet en framträdande plats. Däremot är det tyvärr
ovanligt att grunden för de geografiska olikheter som faktiskt finns analyseras
på ett seriöst sätt. Istället används uttryck som ”postkodlotteri”, inte minst
av de som förespråkar en starkare centralisering av vården – t ex genom ett
förstatligande av hela eller delar av vården.
Förvisso finns det skillnader som är en följd av
vårt decentraliserade system med regioner och huvudmän som var och en kan göra delvis
olika politiska prioriteringar.
Ett klassiskt exempel är tidigare skillnad vad gäller antalet
IVF-behandlingar med offentlig finansiering, som varierade från 0 till 3 per
par. Det som däremot enligt min mening alltför sällan diskuteras är
skillnaderna i medicinsk praxis, som politiker i regioner och landsting i
mycket begränsad utsträckning kan påverka.
Ett intressant exempel på just detta återfinns i
ett debattinlägg i Dagens Medicin ur rubriken ”Låt inte orten styra var benet amputeras” av ortopedingenjörerna Anton Johannesson och Gustav Jarl. Baserat på
uppgifter hämtade från Socialstyrelsens databas visar de båda att under åren
2005-2014 varierade incidensen för benamputation mellan 33 och 70 per 100 000
invånare mellan de olika landstingen/regionerna. Samtidigt varierade valet av
amputationsnivå kraftigt; för förlorat knä var variationen 31-67 procent och
för bevarad fot 1-22 procent. Författarna menar att ”det är tveksamt om landets
patienter har tillgång till god och jämlik vård vad gäller prevention av
benamputation”.
Veckan nummer av Läkartidningen innehåller ett
annat intressant exempel, som belyser hur professionella aktörer – livligt
påhejade av den medicintekniska industrin – tvingar fram satsningar på ny och
dyrbar teknik trots höga investerings- och driftkostnader och stor osäkerhet om
patientnyttan vid jämförelse med traditionella ingrepp. Artiklarna har nog så
talande rubriker; ”Robotassisterad kirurgi ökar – trots osäker kostnadseffektivitet” respektive ”Robotkirurgi på bred front – utan evidensbaserad grund”. Man kan ju undra om inte pengarna - i avvaktan på bättre vetenskaplig underlag - hade kunna göra större
nytta i den primärvård som alla tycks omhulda i teori om än inte i praktik.
Att de professionella drivkrafterna är mycket
starka – oberoende av styrsystem – råder det knappast någon tvekan om. För
övrigt ser jag mig föranlåten att äng en gång påpeka att centralt beslutsfattande i sig
knappast är någon garanti för minskad ojämlikhet. Statliga NHS i Storbritannien
är således under ständig och stark kritik för det mycket tydliga inslaget av ”postkodlotteri”
i vården.