Dags
för del 2 på temat Svensk primärvård i internationell jämförelse baserat på
Vårdanalys rapport ”En primär angelägenhet”. Jämförelsen omfattar, förutom
Sverige, Danmark, Norge, Nederländerna och Storbritannien.
Av
de fem länderna har Sverige den lägsta graden av central styrning av
primärvården. I de övriga fyra länderna definieras uppdraget i huvudsak på
nationell nivå. Detsamma gäller även ersättningssystemens utformning. I övriga
länder ”regleras ersättningen i ett nationellt avtal som baseras på återkommande
förhandlingar mellan representanter för finansiärer respektive vårdgivare”.
Dock finns det i Nederländerna ett visst utrymme får sådana överenskommelser på
lokal nivå.
Slutsatsen
blir därför att ”den svenska löningen, där 21 landsting i stort sett ensidigt
fattar beslut om ersättningsprinciper och hur uppdraget preciseras, avviker
därför från förhållandena i de andra länder som studerats.”
I
fråga om ersättning är annars en generell trend i Europa att systemen alltmer
går mot en blandning av ersättningsprinciper för att främja parallella mål om
tillgänglighet, kvalitet och effektivitet.
En
markant skillnad är friheten för vårdgivare i Sverige att själva bestämma var
de vill etablera sig, vilket ju är en central del i det lagstadgade
vårdvalssystemet. Däremot gäller motsatsen när verksamheten väl är etablerad. I
övriga länder kan mottagningarna/läkarna ”själva välja tak för antalet listade”
om än med vissa reservationer. Det finns också ”ett större utrymme att neka
individer att lista sig om de bor långt från mottagningen.”
Kontinuiteten
– eller snarare bristen på densamma – är som bekant en akilleshäl i svensk
sjukvård. I Danmark, England och Nederländerna ”finns en lång tradition av att
bygga upp en relationell kontinuitet mellan allmänläkare och invånare.” I Norge
förstärktes personkontinuiteten genom fastlegereformen för knappt ett decennium
sedan.
Däremot
ger rapporten inte stöd för att övriga länder skulle vara bättre på att
koordinera olika delar av vården. De studerade länderna tycks ”i mindre grad
vara bra förebilder när det gäller samordning mellan primärvården och annan
vård.” Särskilt fragmenterad är primärvården i Norge och Danmark.
Vad
gäller primärvårdens jouransvar är det framför allt Norge som är avvikande. I
princip är det enbart läkare eller ambulanspersonal som kan remittera patienter
till sjukhusens akutmottagningar.
I
åtminstone ett avseende tycks utvecklingen gå i riktning mot den svenska
primärvårdsmodellen med större mottagningar och ett utökat ansvar för
sjuksköterskor. Detta gäller i någon mån Danmark och Norge men framför allt
Storbritannien.
En
slutsats man kan dra av rapporten är att oavsett hur man organiserar
primärvården och sjukvården i övrigt uppstår målkonflikter. Varje system har
såväl styrkor som svagheter och det går inte att på sakliga grunder hävda att
en viss modell är uppenbart bättre än någon annan. Därför går det inte att
påstå att svensk primärvård generellt sett är vare sig bättre eller sämre än
något vad som gäller för övriga länder.
Icke
desto mindre kan jämförelser av det här slaget ge inspiration inför framtiden.
Min prognos är att rapporten framför allt kommer att ge näring åt de som
argumenterar för en ökad nationell styrning av primärvårdens uppdrag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar